Man ska aldrig tänka för mycket, man ska inte grubbla för mycket, jag är ingen sådan människa som gör sånt, men ytterst sällan hamnar jag där men hakar alltid upp mig på samma sak, kärlek. Det är en hel vetenskap, pratade med min underbara pappa om det idag och det är fan inte enkelt. Kärlek är inte bra för oss människor, visst man mår bra i stunden med fjärilar i magen etc. Men sen då? Efter allt, när slutet kommer? Hur mår vi då? Jo skit. Det kan ingen förneka. Den känslan är inte okej att behöva känna. Säger som min vän sa för ett tag sedan, “kärleksbeskymmer, tur att man inte råkat ut för det”. Men samtidigt kan jag inte hålla med där. För ett tag sen tog en pojke mitt hjärta med stormsteg, jag gillade det inte till en början, men allt eftersom vi umgicks lät jag mig själv acceptera det och njöt. Men sen en dag bestämde jag mig, kanske ganska exakt efter en månad av ständigt umgänge, att gå vidare och inse att vi kommer inte längre, det fanns en annan HON i bilden och jag insåg att jag aldrig setts som det, utan bara en vän. Det var jobbigt ett tag, pratade mycket med vänner osv, tack för att ni finns bästa er.
Och just nu sitter jag och lyssnar om och om igen på låten jag postade innan. Den får mig att tänka, jag som inte gärna gör det. Men jag tänker på honom, som nu fått ett annat hjärta i brand, inte ledsen för det men det är svårt, kanske inte riktigt har släppt honom trots allt. Men jag vill och jag ska, för det ska inte få förstöra det fina vi har, han har blivit så nära på så kort tid, det är sjukt. Klarar inte av att förlora den vännen, har inte råd att förlora någon utav mina vänner heller för den delen. Men han var ändå en kärlek, kanske inte som mig och mitt ex, vi var ju ändå ett par i 1,5 år, men ni förstår säkert. Men allt man hunnit göra, allt man hunnit uppleva, det är så svårt att släppa, fast jag ska ju inte släppa det, utan bara honom, den känslan liksom.